Redo stedo för första veckan!

Förväntansfulla kliver vi på planet tidigt på morgonen på lördagen. Nu börjar del två av resan. Vi landar vi på Entebbes flygplats vid tvåtiden. På planet träffade vi en tjej som gjorde sin praktik på svenska ambassaden, Sandy. När vi hämtat våra väskor stod en chaufför från universitetet glatt med en lapp med våra namn på i handen. Sandy åkte med oss och under den en och en halv timmes långa bilfärden till Kampala berättade hon om allt vi behövde veta om staden och livet i allmänhet i Kampala.

Väl framme vid Campus åker vi innanför ett par grindar, där en helt ny del av staden visar sig. Som en lugn, lummig oas ligger Campus, dit inga boda bodas får åka in och allt är väldigt grönt o fint! Det enda som är lite obehagligt är att området är som en fristad för en stor fågelart. Maraboustorken! 

Vi bor på Nufu guest house, där våra kära klassare Linn och Johanna väntade på oss:) även fyra glada norrmän bor med oss. Vi har blivit som en liten svensk-norsk familj här, där en ständig tävling om vem av oss fyra svenskar som förstår norska bäst pågår.

På söndagen hämtade Nicholas oss vid niotiden, för att visa oss runt på Mulago, sjukhuset vi ska göra vår praktik på. Nicholas är en läkarstudent som "tagit sig an" oss så att säga, och visar oss lite av staden och berättar om själva vården i landet. Sjukhuset är förstås något helt annat än hemma. Stora salar fyllda med patienter, på förlossningen var det 20 kvinnor i samma sal utan ens ett draperi emellan. Alla skriker, ber, blöder och föder, så mycket hjärta och smärta i samma rum.

På kvällen var vi ute och åt med norrmännen, och första intrycket av Ugandas restauranger var riktigt bra!

På måndag morgon drog det igång! Alla papper skulle fixas och skrivas ut och på o allt:) men efter en stund så va allt i sin ordning och det stod klart att vi skulle spendera vår första vecka på förlossningen! Riktigt roligt att ge sig in i något så speciellt och vackert på en gång!

Praktiken här fungerar då inte riktigt som hemma kan man säga. Det första som hände var att man fick ett barn kastat i famnen, "här, gå och ventilera!!" Ok... Vart? Man får va tydlig med att man är ny, att man är student, att man inte är läkarstudent, att man inte hittar osv. Samtidigt som det förstås är fantastiska möjligheter man får, man får prova helt nya saker och se både positiva och negativa delar i deras vård.

Bemötandet och omhändertagandet av patienter är också annorlunda. Till exempel fick personalen för sig att en mamma försökt döda sitt barn, för att hon höll ihop sina ben av smärta, vilket resulterade i att hon blev slagen.

Tredje dagen på förlossningen föddes ett missbildat barn med ofullständiga luftvägar, så det barnet avled strax efter födseln. Något man man egentligen aldrig kan förbereda sig för har vi förstått nu. Det va en obeskrivlig känsla, att stå med en sådan liten och se den blekna bort. Personalen berättade för mamman att hon ska va glad att hon själv lever. Det är också något som är svårt och annorlunda att förstå.. Denna kalla attityd mot döden. Vilket såklart också är någon försvarsmekanism från deras sida, då de behöver möta den hos sina patienter dagligen. Svår men väldigt lärorik erfarenhet!

Under veckan fick vi tre språklektioner i Luganda så vi ska kunna kommunicera lite med de patienter som inte kan engelska. Vi har bland annat lärt oss "Nze Therese, ateggwe?" vilket förstås betyder "Jag heter Therese, och du?"

Puuuush!! heter sindika vilket varit väldigt användbart under veckan:)

En kväll var vi på Cultural night, där de uppträdde med massa olika danser från olika delar av Uganda, och man önskade ju att man hade hälften av den talangen:) så duktiga, sån rhythm!:) sen fick vi alla komma ner på "scen" och släppa loss:)

Imorgon står klockan på very early då det väntas gorille-tur! Först ska vi bara köpa godis efter ett långt pass på förlossningen.

Kram på er!