Gorillatrekking

Fredagen är kommen efter en omvälvande vecka. Nu släpper vi sjukhuset för en helg och åker mot Ugandas vildmark, Bwindi nationalpark.

Vi gick upp grytidigt på fredagsmorgonen för att åka mot gorillorna tillsammans med Linn och Johanna. Det tog tid att komma ut ur Kampala, bland annat stod vi länge i en korsning utan chaufför. Han stod några hundra meter bort och bråkade med några poliser som vill ta med honom till polisstationen. Det blev bara en böter förstod vi det som och efter ett tag var vi på väg igen. Vi började sakta ana att den 9 timmar långa bilfärden kommer bli 9+. Första stoppet blev där ekvatorn löper genom Uganda. Bara ett kort stopp, vi vill hinna till campen innan mörkret faller. Nästa stopp var för att äta lunch där glömmer jag (Tobias) min mobil efter vi ätit en god buffe. Hade telefonen på laddning och kom på det när vi var en halvtimme närmre gorillorna. Ringer personalen som lovar att lägga undan telefonen till söndag då vi åker hem från gorillorna. Tråkigt att inte kunna ta kort på gorillaturen, annars spelar det ingen roll. Åker vidare på nu riktigt dåliga vägar. Ovädret har kommit och det regnar tungt. Slingriga bergsvägar och dålig sikt. Ganska stela när vi tillslut kommer fram efter 12h (T.I.A!). Vårt budgetboende visar sig vara rena lyxhotellet och personalen välkomnar oss med ett menyförslag på kvällens trerätters. Obekvämt övertrevlig personal som beskriver hur man använder en dusch som har både varmvatten och kallvattenkran. Kände oss väldigt välkomna i alla fall. Blev mörkt snabbt och på denna höjden var det lite kyligt. Sätter oss runt elden i väntan på middag. Efter middagen är det dags att lägga sig lätt förskräckt hoppar jag bakåt när jag råkar röra något varmt och ludet under täcket. Det visar sig vara en värmekudde. Och vilken underbar värmekudde sen! Vi sov som barn i den svala, klara luften med värmekudden under det varma täcket. 

Lördagen kom snabbt, står upp tidigt för att åka till the breifing point. Där tilldelas vi gorillafamiljen vi ska försöka hitta. Vi får veta att vi ska trekka efter den största gorillafamiljen i Bwindi på 26 individer. Vi två och Linn och Johanna går som grupp tillsammans med Josh från USA och guiden. Vi vet inte hur lång tid vi kommer behöva gå, 1h eller 6 timmar. Vi vet dock att familjen vi ska leta efter rör sig mycket och det kan bli en lång vandring. Efter trekking i tre timmar säger guiden att vi är framme, där väntar ytterligare två guider. 

Stämningen är spänd och förväntningarna är höga. Efter en kort vätskepaus får vi beskrivet hur vi ska bete oss om en gorilla gör ett utfall. Stå still, titta ner, spring INTE. Vi kommer få vara hos gorillorna i max en timme och under den tiden får man inte äta, dricka eller plocka med ryggsäcken. Vi lämnar våra vandringsstavar och börjar hugga oss in i den tjocka vegetationen. Två guider går främst med machete och efter kommer vi på led med nerverna på helspänn. Träffar först på en dräktig gorillahona som sitter och käkar oberört på en stock några meter iväg. Nu har gorillorna börjat låta, grymtanden och frustanden helt intill. Kunde inte helt urskilja om gorillor satt centimeter ifrån eller om dom var några meter bort. Buskarna rörde sig nära och långt bort. Ett kraftigt ljud och guiderna kastar sig bakåt rakt på mig och allt blir tyst. Hjärtat bultar hårt och där framme tittar ett stort ansikte fram, läskigt nära. Det är en blivande silverback, ännu yngling men helt gigantisk. Hjälp! Minuten senare är ansiktet borta. 

Fortsätter hugga oss fram genom mörk och tät djungel. Plötsligt ännu ett skrik precis framför oss. Hjärtat vill hoppa ut ur bröstet och vi tittar varandra i ögonen. Tessan poängterade att det kändes precis som spökvandring och det är jag beredd att hålla med om. Kommer ut i mer öppen vegetation och ser ett tiotal gorillor i ett stort träd, fler gorillor i andra träd runt omkring oss. Står länge och tittar på en unge som busar med sin mamma. Ett lugn infann sig och det var så fint att se gorillorna i sin hemmiljö. 

Får syn på något stort längre ner i backen. Det är silverbacken! Tydligen hade denna stora familjen två silverbacks. Detta var i alla fall den dominanta ledaren i flocken. Han heter Romans och väger 200 kg. Nu satt han där några meter bort och tuggade på något. Vände sig lugnt om och tittade på oss med sitt stora ansikte.

Guiden tog oss närmare och det märktes att Romans tyckte det blev obekvämt men guiden insisterade. I en explosion ställer sig Romans upp, slår sig för bröstet, visar tänderna och ryter till. Han går lugnt ner ett par meter i backen och visar sin stora silvriga rygg. Lite skakad inser man att man stod inte still och man tittade inte ner i marken, man ville bara springa. Hur ska man kunna titta lugnt ner i backen när hela kroppen skriker spring din väg. Guiden insisterar att vi ska gå ännu närmare och tveksamt gjorde vi som guiden sa. Ytterligare några intensiva minuter med silverbacken sittandes vänd mot oss bara några meter bort. Satt och plockade med något och kliade sig mest. Sen tröttnade han på publiken, reste sig, slog sig lite halvhjärtat för bröstet och lunkade in i den täta vegetationen. Helt lyckliga börjar vi sakta hugga oss ut ur de tätaste snåren. Lämnar gorillafamiljen för att börja vandra våra tre timmar tillbaka till bilen.

Väl tillbaka får vi oss en rundtur i den lilla bergsbyn och innan middagen kommer barn från ett barnhem för att göra en dansuppvisning och sjunga för oss. Välkomstsång och gorilladans. På slutet fick även vi skaka lite rumpa. Efter en händelserik och riktigt lyckad dag går vi och lägger oss med värmekudden för ännu en skön natt. 

Söndag morgon åker vi tidigt mot Kampala. De slingriga bergsvägarna är fina i morgonljuset. Återförenas med min telefon vid lunch. Kl 16.14 stannar vi bilen för att titta på solen. Vi har nämligen läst i tidningarna "Eclipse söndag 16.15". Just denna söndagen kl 16.15 ska det bli solförmörkelse, det kommer inte ske igen på 500 år. Norra Uganda är där det kommer bli total förmörkelse. Mycket riktigt kunde man se solen som en månskärva. Under ca en timma passerade månen solen och dagsljuset blev skumt. Glada åker vi vidare till kampala efter en riktigt bra helg.

Redo stedo för första veckan!

Förväntansfulla kliver vi på planet tidigt på morgonen på lördagen. Nu börjar del två av resan. Vi landar vi på Entebbes flygplats vid tvåtiden. På planet träffade vi en tjej som gjorde sin praktik på svenska ambassaden, Sandy. När vi hämtat våra väskor stod en chaufför från universitetet glatt med en lapp med våra namn på i handen. Sandy åkte med oss och under den en och en halv timmes långa bilfärden till Kampala berättade hon om allt vi behövde veta om staden och livet i allmänhet i Kampala.

Väl framme vid Campus åker vi innanför ett par grindar, där en helt ny del av staden visar sig. Som en lugn, lummig oas ligger Campus, dit inga boda bodas får åka in och allt är väldigt grönt o fint! Det enda som är lite obehagligt är att området är som en fristad för en stor fågelart. Maraboustorken! 

Vi bor på Nufu guest house, där våra kära klassare Linn och Johanna väntade på oss:) även fyra glada norrmän bor med oss. Vi har blivit som en liten svensk-norsk familj här, där en ständig tävling om vem av oss fyra svenskar som förstår norska bäst pågår.

På söndagen hämtade Nicholas oss vid niotiden, för att visa oss runt på Mulago, sjukhuset vi ska göra vår praktik på. Nicholas är en läkarstudent som "tagit sig an" oss så att säga, och visar oss lite av staden och berättar om själva vården i landet. Sjukhuset är förstås något helt annat än hemma. Stora salar fyllda med patienter, på förlossningen var det 20 kvinnor i samma sal utan ens ett draperi emellan. Alla skriker, ber, blöder och föder, så mycket hjärta och smärta i samma rum.

På kvällen var vi ute och åt med norrmännen, och första intrycket av Ugandas restauranger var riktigt bra!

På måndag morgon drog det igång! Alla papper skulle fixas och skrivas ut och på o allt:) men efter en stund så va allt i sin ordning och det stod klart att vi skulle spendera vår första vecka på förlossningen! Riktigt roligt att ge sig in i något så speciellt och vackert på en gång!

Praktiken här fungerar då inte riktigt som hemma kan man säga. Det första som hände var att man fick ett barn kastat i famnen, "här, gå och ventilera!!" Ok... Vart? Man får va tydlig med att man är ny, att man är student, att man inte är läkarstudent, att man inte hittar osv. Samtidigt som det förstås är fantastiska möjligheter man får, man får prova helt nya saker och se både positiva och negativa delar i deras vård.

Bemötandet och omhändertagandet av patienter är också annorlunda. Till exempel fick personalen för sig att en mamma försökt döda sitt barn, för att hon höll ihop sina ben av smärta, vilket resulterade i att hon blev slagen.

Tredje dagen på förlossningen föddes ett missbildat barn med ofullständiga luftvägar, så det barnet avled strax efter födseln. Något man man egentligen aldrig kan förbereda sig för har vi förstått nu. Det va en obeskrivlig känsla, att stå med en sådan liten och se den blekna bort. Personalen berättade för mamman att hon ska va glad att hon själv lever. Det är också något som är svårt och annorlunda att förstå.. Denna kalla attityd mot döden. Vilket såklart också är någon försvarsmekanism från deras sida, då de behöver möta den hos sina patienter dagligen. Svår men väldigt lärorik erfarenhet!

Under veckan fick vi tre språklektioner i Luganda så vi ska kunna kommunicera lite med de patienter som inte kan engelska. Vi har bland annat lärt oss "Nze Therese, ateggwe?" vilket förstås betyder "Jag heter Therese, och du?"

Puuuush!! heter sindika vilket varit väldigt användbart under veckan:)

En kväll var vi på Cultural night, där de uppträdde med massa olika danser från olika delar av Uganda, och man önskade ju att man hade hälften av den talangen:) så duktiga, sån rhythm!:) sen fick vi alla komma ner på "scen" och släppa loss:)

Imorgon står klockan på very early då det väntas gorille-tur! Först ska vi bara köpa godis efter ett långt pass på förlossningen.

Kram på er!

Zanzibars sista tre dagar.

Nu har vi spenderat våra tre sista semesterdagar i paradiset. Segando hostel ligger en halvtimma norr om paje på Zanzibars östkust. Vårt hostel var gästvänligt och prisvärt. Hostelets granne är ett lyxhotell med pool, restaurang, vacker strand, solsängar, vollybollnät, wi-fi m.m. För en liten summa pengar fick man tillgång till alla hotellets faciliteter hela dagen. 

Våra tre sista semesterdagar har fyllt på batterierna. Vi har ägnat oss åt flytövningar i poolen, annan vattenakrobatik, blivit solbrända i skuggan (T.I.A.), plockat snäckor på stranden, pluggat inför tenta, lyssnat på radio, tränat, ätit buffé och tittat på solnedgången. 

Med tungt hjärta lämnar vi Zanzibar. Det har varit två fantastiska veckor som sent skall glömmas. Zanzibar flygplats är pytteliten och charmerande med sin utrustning från förra århundradet. 

 

I ännu ett gulligt propellerflygplan befinner vi oss nu högt över mark. Ska mellanlanda i Dar Es Salaam och Kilimanjaro innan vår slutdestination Uganda! Nu börjar en ny del av resan, nämligen 4 veckor på Mulago hospital i Kampala, Uganda. Förväntningarna är höga och vi har länge längtat efter denna praktik. Ska bli riktigt kul att äntligen få genomföra det vi jobbat för i nästan ett år. 

Dags för landning! :D

  

Zanzibar!

Nu har vi spenderat en vecka på Zanzibars Kendwa rocks, ett fantastiskt hostel på öns nord-västkust. Här har vi spenderat dagarna med backpackers från hela världen, men det är framförallt ett gäng australiensare och danskar som förgyllt vår tillvaro:)

När vi kom dit bokade vi två sängar i ett dorm, för att sedan inta strandläge! Stranden såg ut precis som man tänker sig att den ska göra på Zanzibar, med kritvit sand och turkost vatten! 

Dag 2 vaknade vi upp tidigt och träffade då för första gången våra roomies, två killar från Australien som reste runt i världen tillsammans. Vi spenderade förmiddagen med att spela beachvolleyboll med de, för att sedan bege oss till båten som skulle ta oss ut på vårt första dyk! Vi dök då vid ett ställe som heter . Känslan när man kommer ner där igen är fantastisk! Att få hälsa på i havets värld är riktigt mäktigt, och man får se saker man inte ens visste fanns. Vi dök vid revet Renco Bomi, som en pyramid under vattnet som vi sakta dök runt. Under detta dyk såg vi bland annat ribbon eal, banded cleanershrimp, lion fish och massa mer. På vägen hem såg vi några delfiner hoppa en bit från båten (T.I.A.)!

Dag 3 var det dags för full moon party. Vi laddade upp inför det med beachvolleyboll och en skön dag på stranden. Denna dag anslöt även två danska tjejer som volontärarbetat i Moshi, och nu avslutade med semester på Zanzibar. 

På kvällen drog kalaset igång med en fantastisk buffé fylld med havets läckerheter. Därefter var full moon partyt igång med acrobatic shows, en outstanding Michael Jackson-show och massa dans. 

Dag 4 var kanske inte den piggaste dagen då gårdagens bravader satt sina spår. Men dagen spenderades med mycket solsängshäng och beachvolleyboll. Vi åt middag med ett skönt gäng från Tyskland, som volontärarbetade i Dar se Salaam, men kommit till Zanzibar för lite semester.

Dag 5 hade vi avsatt till att dyka hela dagen. Vi åkte med ett gäng andra dykare och några snorklare. Vi gav oss iväg vid kl 9 på morgonen, med två dyk i sikte och lunch på båten. Dessa två dyk ägde rum kring Mnemba Island, en liten liten ö omringad av strand åter strand. 

Första dyket var väldigt lugnt och bjöd på så mycket färg. Ett stort stim av yellow snappers följde med oss hela dyket, och vi såg under tiden en stor brun muräna m.m.

Från båten såg vi flera gäng delfiner som hoppade nära oss, och dessutom white tipped reefshark (en mamma och hennes lille lille barn).

Andra dyket var mer strömt, och bjöd på en bläckfisk som såg ut precis som en sköldpadda m.m.

Dag 6 på Kendwa rocks hade vi egentligen tänkt att åka vidare, men vi var inte riktigt redo att lämna Kendwa ännu. Vi gjorde ett sista dyk på morgonen, vid Shanes reef, som blev det längsta och lite av pricken över i:et för dyken! Vi såg crocodile fish, leaffish, blue spotted stingray, cuttlefish samt två stora bläckfiskar. I slutet av dyket visade sig även en svart- och vitprickig vattenorm.

Idag är det onsdag och nu är det time, time to say goodbye så att säga! En vecka fylld av upplevelser och många nya intressanta människor! Vare sig vi träffar nya backpackers eller lokalbefolkningen möts man alltid av stort välkomnande! Människor här är otroligt välkomnande och öppna. Kosan styrs nu mot öns östra kust. Bilresan till östkusten tog ca 2 timmar, ännu något oväntat inträffar - punka (T.I.A.). Som vanligt är dom sjukt snabba på att meka själva, så efter en kvart rullar vi igen! 

Fortsättning följer... 

This is Africa!

Jambo! Mambo? -Poa. (Hej! Hur är läget? -Helt okej.)

"T.I.A." är ett nytt uttryck vi har lärt oss. Uttrycket kan dyka upp senare i bloggen, då ska ni veta att det står för "This is Africa". Det används tex om en person kommer supersent eller om bussen aldrig kom. :)

Efter safarituren lämnar vi Arusha för att spendera natten i Moshi, utanför Moshi finns ett barnhem vi planerat besöka. Det är mörkt i Arusha och vi är trötta. När vi äntligen satt oss på rätt buss känns det som timmar innan avgång (T.I.A.). Under denna väntan bygger vi upp oro kring bussturen. Man skulle väl inte vara ute när det är mörkt? Man skulle väl inte åka buss alls i Africa? Kör dom inte som galningar? Var är bältet? Borde vi bokat hostel i Moshi? Så snart bussen börjat åka märker vi att det inte var så farligt. Vägarna är bra och busschauffören kör lugnt. Slumrade lite till och med. När vi kommer fram till Moshi hugger vi första bästa taxichaufför och ber honom köra oss till ett hostel. Vi hamnar på Kilimanjaro backpacker hostel och det visade sig vara riktigt bra! Här finns frukost, wi-fi och varma duschar inkluderat i ett bra pris per natt.

Morgonen efter tar vi sikte på barnhemmet och ett vattenfall nedanför Kilimanjaro. Minibussen vi tog till barnhemmet var spännande, vi stannade mitt i ingenstans på grund av rökutveckling från ena hjulet (T.I.A.). Imponerad av hur snabbt folk här åtgärdar sina trasiga bilar. Dom är alltid redo med all utrustning och lagar bilen själva på 30 min. 

Besöket på barnhemmet (Mokicco orphanage) var en rolig upplevelse. Det var väldigt fint och välordnat i jämförelse med allt annat vi sett såhär långt. När vi kom dit träffade vi en stor afrikansk kvinna som pratade knackig engelska. Det var när hon frågade om vi inte kunde prata svenska med varandra vi upptäckte att det var ett svenskdrivet barnhem. Överraskade bytte vi snabbt till svenska. Hon berättade att hon levt i Sverige 24 år och att mannen som startat barnhemmet är en svensk man som bodde här i huset bredvid. Tyvärr skulle kvinnan på ett möte med en pastor. Det gjorde inget för vi blev runtvisade av den snälla trädgårdsmästaren istället. Barnen var bedårande. Vi blev oerhört imponerade när ett av barnen plötsligt sa en mening på svenska. Därefter ställde dom upp sig på rad och började sjunga svenska barn-sånger. Dom var så duktiga! Väldigt kul och oväntat att höra gamla söndagsskolesånger. Till exempel "Jag går på livets väg" eller "Jesus älskar alla barnen".  

Barnen blev överlyckliga när vi tog fram leksakerna vi hade med oss från Sverige. Gosedjur, flaggor, plastlejon m.m. Det svenska godiset tog snabbt slut! Dock spottade dom flesta barnen ut saltlakritsen med en missnöjd min. 

Vi gav även barnen ett brev från Markus, en kompis som varit på besök tidigare. Med i brevet fanns några foton som barnen blev glada för. Efter vi lekt med barnen och sett oss runt hela området var det dags att gå. 

En guide hade följt efter oss till barnhemmet och satt och väntade på oss. Han ville genast visa oss vattenfallet så vi följde efter honom på en halvtimmas promenad genom plantage, varierade vegetation och över bäckar. Han berättade om alla växter vi tittade på och hade mycket att berätta om området eftersom han var uppväxt här. Vattenfallet var fint, väldigt högt fall men dock inte så mycket vatten som alla hade fått det att låta som. Men vi var nöjda och började gå tillbaka mot byn. 

När vi var framme i byn återförenades vi med Titziana, vår italienska kompis vi var på safari med. Hon tog vår guide på en snabbtur till vattenfallet medan vi åt mat. Tydligen var det känsligt att vår guide fick gå med en till turist samma dag, en annan guide blev upprörd och kändes nästan hotfull mot oss (T.I.A.). Vi hade väldigt svår att förstå varför han var arg på oss för det, men snart var det över och vi var alla tre på väg tillbaka till Moshi efter en riktigt bra dag. Åter på backpacker hostel tog vi oss lite wi-fi tid. Imorgon bitti åker vi till flygplatsen för att flyga till Zanzibar. 

Hakuna Matata rafiki! (Inga bekymmer kompis!)

Safari och en ny värld!

Jambo kära vänner!

Tidigt i söndags morse gav vi oss av på vår tre dagar långa safari-tur. I en sådan där typisk bil som man tänker sig att man ska ha när man åker på safari, åkte vi till vårt första stopp: Tarangire national park! Det var vi två, en fantastiskt glad man vid namn Kota från Japan, en italiensk veterinär som bodde i Zambia, en korean vid namn Kwang samt en man från Libyen som endast pratade swahili. Väl inne i parken kände vi direkt Lejonkungenkänslan! Där var de allihop på savannen; lejon, giraffer, bufflar, zebror, elefanter, gamar, gnuer, gaseller, vårtsvin och allt annat du kan tänka dig som hör hemma i detta fina landskap! Lyckan var total efter dagens äventyr, och på kvällen begav vi oss mot vårt camp där de sagt att vi skulle tälta för natten! Det kallar jag då ett mäkta bra tält; en liten hydda, med två små sängar i, med mysfaktor 10.








Morgonen därpå var det upp i gryningen som gällde, för att bege oss mot park nummer två: Ngorongoro. Först körde vi högt upp på berget och såg mest ingenting, dimman var alldeles för tät på den slingriga vägen. Men sen, som från ingenstans, öppnar sig en utsikt över den enorma kratern som ska komma att visa sig vara full av djur och vackra vyer. Nya djur för dagen var bland annat en noshörning! Även om det var på håll, såg vi allt den "lille" krabaten och dess horn! Även hyenorna visade upp sig denna dag, och de var faktiskt charmigare än man tänkt sig! Under lunchen stannade vi vid en liten sjö där vi först anade något som såg ut som stenar i vattnet. Men nejje, det var ju inget mindre än ett gäng flodhästar som vilade i vattnet!





Påväg ut från parken stannade vi till för att besöka en masai-by, som hette Irekeepusi Boma! De välkomnade oss med sång och dans, jag sjöng med kvinnorna och Tobias hoppade i takt med männen och deras stavar! Vilket varmt välkomnande! Vi fick se deras lerhyddor, där de hade en liten eldstad i mitten,  barnen hade ett sovrum och föräldrarna ett.. Då menar vi inte sovrum med Hästens-säng, utan två små utrymmen klädda av koskinn där de spenderade nätterna. En del av männen hade flera fruar, beroende på hur deras ekonomi såg ut så att säga.. vår guides pappa hade hela 6 stycken. Kvinnorna hade ca 5-6 barn var. Vi hälsade även på deras dagis. Ett litet skjul fullt av glada barn som stolt sjöng sånger och räknade för oss!

Dag 3 under safarituren begav vi oss till lake Manyara. Ett naturreservat som bjöd på "de klassiska" elefanterna, zebrorna, gnuerna och en hel del flamingos, en rad färgglada fåglar samt blueballs-aporna (som såg ut precis som de heter).

Denna park avslutade vårt äventyr, som varit helt fantastiskt!  Under eftermiddagen passade vi på att boka om vårt plan till Zanzibar, så nu bär det av redan på torsdag:) Ikväll tog vi bussen till Moshi, och befinner oss nu på ett backpacker-hostel i toppklass! Skön personal som fortsätter i samma sköna, varma och välkomnande anda som det verkar vara här!

Imorgon ska vi dela med oss av några bilder från turen.

/Tessan och Tobias